15

Gysa har just insett att han inte har nån aning om var moster riktigt bor och hur han ska komma dit. Han rullar och studsar lite hit och lite dit och sen lite rakt och han är hungrig och trött och känner sig mycket övergiven.

- Är det verkligen så här det ska vara när det är jul, muttrar han. Man är alldeles ensam och kall och vilse och regnet kommer in i öronen och knorren är så kall att man tror den ska gå av... Alla är ute efter att äta upp en och moster är nånstans jag-vet-inte-var och om jag kommer aldrig att hitta henne och om jag hittar henne så kanske hon ändå äter upp mej. Ye-esbox, så praktiskt, här kommer skinkan... Men något måste jag hitta på, här kan jag ju inte ligga.

Han kikar försiktigt på människorna som skyndar förbi för att se om han skulle få syn på nån snäll att fråga vägen av. Han är för trött för att gömma sig längre och ingen verkar ändå se honom. Nu och då när nån tant som ser snäll ut går förbi harklar han sig artigt och piper: ”ursäkta...”

Men ingen ser honom och ingen verkar höra honom heller.