23

– Hum-hum, är det någon som vet var vi är? frågar Ernst och sniffar prövande i luften. Det är svårt att komma ihåg vilka spår man egentligen borde följa när man samtidigt bär runt på en papperspåse full med små goda ostburgare. Det blir lätt så att man troget följer med sig själv vart man än går. Och det är ju trevligt, men det betyder inte att man nödvändigtvis hittar sina försvunna vänner eller ens sitt hem, det kan också betyda att man går runt, runt hur länge som helst tills tassarna värker och alla hus ser likadana ut.

– Jag vill bara påminna om att det är DU som är hund här, påpekar Miffy surt.

Doris tittar sig omkring och skakar på huvudet. Ne-ej, här har dom nog inte varit förr, det ser helt obekant ut.

– Vet nån vad det är för dag idag?, frågar hon plötsligt oroligt. Inte är det väl jul än??

Miffy och Ernst ser på varandra och rycker på axlarna. Ingen av dom vet riktigt så noga. De hade hoppats att Doris håller reda på sånt: när det är jul och födelsedagar och när man ska ge sig av på räddningsexpeditioner och när och hur man kommer sig hem igen efter att man har vilsnat sig klart. Vissa saker hör bara till att storasystrar ska veta.

Doris slänger sig ner mitt på trottoaren. Hon har missat hela julen! Hon har irrat på i nästan en vecka och sökt Gysa under alla buskar och i alla prång, i illaluktande svinhus och hos polisen och överallt och hon har varit så fokuserad på att hitta honom att hon missat hela julen!

Kanske Ernst har rätt och Gysa redan är hemma igen och aldrig varit så särskilt försvunnen alls, medan de som egentligen på riktigt har kommit bort sig och borde räddas är Doris och de andra!

– Ingen bryr sig om oss... säger hon tyst med tårar i sina stora bruna ögon. Ingen bryr sig om att vi är minst lika försvunna om inte mer, och att vi också har vilsnat oss och är helt ensamma ute i världen.

Miffy avbryter sig mitt i en morot hon håller på med och begrundar det Doris just sade. Sedan nickar hon instämmande och fortsätter oberört att äta vidare.

– Så är det nog! säger hon.

Ernst gnyr och stryker sig mot Doris öra. Ernst är alltid ledsen om Doris är ledsen. Han är en mycket bra hund på det sättet.

– Men var inte så ledsen, säger han. Det blir nog BRA, Jag tror det blir JÄTTEBRA. Sen senare, om en stund. VISST blir det??!

Men Doris bara skakar på huvudet och vill bli lämnad ifred. Hon vill vara ledsen: hon har tappat bort en av sina bästa vänner och sig själv och sitt hem och hela julen och allt är helt förstört.

– Det känns inte som jul, säger hon ynkligt.

– Vi har inte gjort några juliga saker alls och inte pratat med några tomtar och inte tindrat eller klappat renar eller packa paket eller NÅGONTING. Och nu är allt över sådär fjup, bara. Vi missade julen och ingen berättade något och vi förstod inte ens vad som hände!

– Är det väldigt, väldigt dåligt? undrar Ernst oroat. Han är lite rädd för att det kanske kan vara så.

Doris nickar. Det är väldigt, väldigt dåligt!

– Det är inte mitt fel, åtminstone, piper Miffy gällt. Jag visste hela tiden att det här var en väldigt dålig idé, faktiskt...

Doris ger henne en hatisk och tårdränkt blick. Nästa person som försvinner från hennes hus får göra det i lugn och ro, besluter Doris där och då. Hon tänker inte göra någonting, förutom kanske byta lås på ytterdörren. Såvida hon någonsin hittar hem igen förstås...

Hon tänker på sina vänner Tomten och Julängeln som har hjälpt henne tidigare, men dom hinner nog inte nu, inte när det redan hunnit bli jul. Plus att julänglar bara kan reda upp sådana problem som har att göra med julen, det vet Doris sedan tidigare. Dom får helt enkelt inte flyga kring och fixa allt möjligt som bara blivit lite fel... Och Tomten sitter nog inklämd i någon skorsten på andra sidan jordklotet.

Doris är helt ensam i hela världen. INGEN kan hjälpa henne nu! Hon gråter och snörvlar och hickar så hon knappt kan se.

Ernst kurar ihop sig vid hennes fötter och sätter sin varma nos i hennes famn. Han är också jätteensam, fast tillsammans med Doris.

Miffy plockar fram en ny morot och väntar på att folk ska bli lite gladare. Miffy har aldrig känt sig ensam i hela sitt liv. Hon tycker det verkar rätt onödigt.

Men plötsligt känner Doris hur någon lyfter upp henne i öronen och säger:

– MEN DÄR ÄR NI JU! NI FÅR INTE HÅLLA PÅ OCH FÖRSVINNA PÅ DETDÄR SÄTTET, VI BLIR JU OROLIGA!