22

Här sitter en uppgiven liten räddningspatrull och sörplar rosa milkshakes medan de funderar över vad de ska göra nu. Det är bara två ynliga små dagar kvar till jul och de har fortfarande inte sett skymten av Gysa.

– Men kan vi inte TA nån av dom andra grisarna då, det fanns ju HUR många som helst, och ingen kommer att märka om en är borta? undrar Miffy för säkert trehundrade gången. Hon kan verkligen inte förstå varför Doris alltid måste göra det så krångligt för sig...

Ernst ser lite orolig ut. Han vet inte han, men han tyckte att dom där ANDRA grisarna verkade lite stora och farliga att ha hemma i vardagsrummet. Dom log stort och lömskt med vassa tänder och hade jättelika magar och spetsiga små fötter, sådär att hela soffan nog blir till småflis och slams och sågspån om de hoppar ens det minsta lilla i den.

Doris himlar med ögonen. Hon orkar inte ens svara på sådana dumheter.

– Förresten kommer han säkert tillbaka av sig själv när han har räddat alla onödigheter som han tycker behöver räddas, han bara är en såndär hopplös typ, påpekar Miffy.

– Han kanske redan ÄR hemma, föreslår Ernst. Och väntar på oss och förstår inte vart VI har tagit vägen?

– Han kanske har varit hemma hela tiden och tror säkert att vi är ute och har himla, himla roligt utan honom! Och så kommer han att ge sig iväg och rädda oss utan att förstå att det är alldeles onödigt för att vi redan sitter här och ska rädda honom och så blir det himla rörigt och alla försöker rädda varandra och ingen lyckas och det blir väldigt, väldigt misslyckat, för alla bara irrar runtruntrunt tills det bara yrslar!, säger Miffy belåtet.

Doris blir tvungen att lägga sig ner ett tag och räkna till 22. Hela hennes hjärna är alldeles förlamad av kall milkshake. Skulle den inte vara alldeles stel så skulle det helt säkert yrsla för henne också!

***

Någon helt annanstans sitter farbror Pricken och gnider sina bultande tinningar. En rosa ungdomsligist har nyss i rask takt kastat tre stora lökar i huvudet på honom och till råga på allt dessutom petat honom hårt i magen med en osedvanligt stor, vit morot. Ett mycket besynnerligt och irrationellt beteende, tänker Pricken oroat. Polyester är inte bra!, det är det han alltid har sagt...

I rena förvirringen plockar Pricken upp den konstiga bleka moroten och börjar gnaga på den. Den smakar lite egendomligt - liksom starkt och strävt. Ovant och annorlunda. På min tid var morötterna minsann saftiga och smaskiga, men nu finns det tydligen bara de här färglösa importgrönsakerna - allt har blivit mycket sämre, tänker han sorgset.

En bit bort ligger Gysa och darrar av lika delar spänning och skräck. Han, Gysa, har på egen hand hittat och överrumplat en vampyr. Han är alldeles till sig av stolthet över sin prestation och sitt oerhörda mod, däremot är han minst sagt lite bekymrad över det faktum att vampyren nu sitter och knaprar i sig träpålen med till synes väldigt god aptit och alla sina hemska tänder. Så var det ju verkligen inte tänkt att gå till.

– Men, men... lever du? börjar Gysa, när Pricken plötsligt avbryter och strängt spänner blicken i honom.

– Nu ska du inte vara oförskämd! säger han stött. Visserligen är jag gammal, men förvisso lever jag. Jag minns bara inte riktigt vem jag är, fast jag tror jag bor här nu för jag har sannolikt glömt bort min familj. Om jag nu har någon. Jag vet  inte ens om jag tyckte om dem. Sannolikt inte. Man kan kanske se mig lite som en slags present, eller åtminstone en väldigt långvarig gäst.

Pricken gnager i sig det sista av sin palsternacka och petar sedan försktigt ut löständerna och placerar dem i en fin liten sillburk med lila lock. Han smackar belåtet.

– Vad för slags vampyr är du riktigt - riktigt på riktigt? undrar Gysa lite blygt.