20

– Jaha, jonej, det här funkar inte, vi behöver definitivt en ny plan, medger Doris. Hon hatar visserligen att ge upp och erkänna sig besegrad, men samtidigt finns det en gräns för hur många svinhus en och samma kaninflicka orkar besöka, och Doris har definitivt nått sin personliga gräns, med råge och för lä-äänge sen! Miffy håller demonstrativt för nosen med bägge tassarna och himlar med ögonen medan hon snabbt backar mot dörren (Ååh, thank God för tummar!!!, tänker hon).

Ernst suckar tungt och ljudligt och sjunker ner i en höstack. Han blänger surt på svinen, som blänger minst lika surt tillbaka. Han och hans skickliga nos HAR faktiskt hittat hur många grisar som helst under de senaste dagarna. Han ville bara vara lite hjälpsam och förstår verkligen inte hur allt det här plötsligt blev hans fel: han kan faktiskt inte hjälpa att inga av de grisar han fått vittring på har råkat vara precis exakt rätt gris. Spårning har visat sig vara bra mycket svårare än han trodde. Och vem skulle ha trott att världen var så full av grisar? Ingen av dom har någonsin förr sett någon annan gris än deras egen. Han kunde ju inte veta att det finns HUR MÅNGA GRISAR SOM HELST?!

– Alla de här jättegrisarna är liksom helt fel sorts grisar, förklarar Doris irriterat.

Dom är för stora och för smutsiga och pratar ett språk som varken Ernst eller Doris förstår särskilt bra. Ingen verkar veta något om deras Gysa, eller ens inse att julen närmar sig och att det är särskilt viktigt att man hittar sina vänner just då eller ens vara särskilt intresserade, för den delen. De tuggar och grymtar och slafsar och kliar sig på örat och rycker på sina tjocka ointresserade axlar.

Doris är så frustrerad att hon helst vill skrika åt dom. Men det vågar hon inte. – Skitgrisar, muttrar hon tyst för sig själv och får genast dåligt samvete. Det är ju inte grisarnas fel att dom är fel grisar.

Miffy vill gå hem.

Ernst vill ha en krita.

Grisarna vill ha mera mat.

Ingen är särskilt nöjd med hur den här dagen blev.

***

Gysa gömmer sin ganska otympliga vapenarsenal under vinbärsbusken och känner sig ganska mycket som James Bond. Han smyger sig fram mot fönstret för att ta sig en titt på sina vänner vampyrerna. Han är så beredd på ett vardagsrum fullt med väsande, zombieliknande varelser med långa sneda tänder som han modigt ska kasta vitlökar på, att han nästan håller på att falla baklänges av förvåning när han inser att rummet är tomt. Varken folk eller plyschdjur eller vampyrer. Förvånat hasar han runt huset och gluttar in i alla andra rum: lika tomt överallt!

Gysa rynkar bekymrat på ögonbrynen. Han var inte alls beredd på att vampyrerna skulle ha... rymt?!

Och det betyder sannolikt att de härjar runt helt på stan helt fritt!!Denna nya och mycket skrämmande insikt får Gysa att snabbt hasa tillbaka in under sin buske och ta skydd bland sina lökar och rotsaker. James Bond skulle ha mer SAKER, BÄTTRE saker, tänker han nervöst. Inte ens James Bond skulle ta sig an en hel stad full av odödliga med en frusen sopprot och en påse förvuxna tandpetare!

***

Den enda som är hemma är en äldre farbror som inte syns genom några fönster av den enkla anledningen att han ligger under köksbordet och vilar middag med en halvtom morotssäck bredvid sig och sina högt älskade löständer i ett fast grepp i vänster tass.