17

Mamman stretar bestämt fram genom lingonriset med en motvillig och ganska så spretig farbror i släptåg. Pricken snubblar på bäst han förmår, medan han försöker hinna med sin ganska barska hushållerska. Han kan inte begripa hur hon kan gå så snabbt med dedär små benen som är så korta att de nästan inte syns? Och han har absolut inte något minne av att ha anställt henne, fast han ju rimligtis måste ha gjort det. Det måste vara åldern! tänker han sorgset. Efter ett par hundra år ser alla hushållerskor likadana ut bakom sina randiga förkläden. Han sneglar misstänksamt på mammans handväska och undrar om det kanske inte ändå är så att hon lagt beslag på konjaksflaskan. Det är nog väldigt länge sedan han senast såg till den...

Mamman är beslutsam, hur trevlig Pricken än kan tänkas vara så  tänker hon inte installera honom i hängmattan och släppa honom att härja fritt i kryddkakan! Det blir ju helt okontrollerat, tänker hon, speciellt som han har tappat sina tänder? Han kan ju kvävas! Det vill Muminmamman verkligen inte ha på sitt samvete.

Man borde hitta hans familj, antingen hans gamla, om han har haft någon, eller så en helt ny som han skulle trivas med, slår hon fast.

Muminmamman funderar över lämpliga familjer som kunde tänkas behöva en prickig farbror som sin alldeles egen, men kommer inte på någon passlig. Plötsligt kommer hon att tänka på Doris! Doris är ju kanin själv och vet kanske vad man borde göra, tänker mamman upplivat.

Hon hivar upp Pricken och sig själv på första bästa förortsbuss och förmanar honom att sitta fint på sätet närmast fönstret, och att titta ut ifall han känner atthan blir åksjuk och böjar må illa. Själv sätter hon sig bredvid och drar genast upp sin stickning. Pricken tittar förvirrat ut genom bussfönstret och får en märklig känsla av déjà-vu.