16

Gysa funderar så det knakar i tinningloberna och värker i öronen. Vad tar man sig till när hela ens bekantskapskrets plötsligt har förvandlats till en hop blodtörstiga monster som står och trampar och bara väntar på att få sätta tänderna i en?

Jag hatar verkligen julen, tänker han. Är det inte det ena så är det det andra, och vill de inte sticka gaffeln i ändan på en så står de där och dreglar efter att få bita en i strupen. Det är tröttsamt och inte rättvist nånstans! tänker han upproriskt. Även grisar borde ha rätt till en lugn och avkopplande julhelg. Det är svindiskriminering, det är vad det är!

Han ryser av obehag: de där tänderna var verkligen bland det värsta han någonsin sett! Den lilla vampyren kunde man kanske ha klarat av om man kastat ett durkslag över och placerat något tungt ovanpå och så hade den fått sitta där medan man funderade ut en PLAN, helst någon som går ut på att postar iväg till någonstans långt, långt bort och glömmer bort att skriva avsändaren (för man vill verkligen inte få den i retur om dedär där i långtbortistan inte heller vill ha någon ful liten vampyr hos sig), men DORIS? Hur hanterar man det faktum att ens allra bästa vän här i världen bara står där med stora otäcka kindtänder? Gysa är bara en ensam liten gris utan vänner och han har verkligen ingen aning.

Han stryker diskret runt längs med långa gångar av hyllor som ser ut att fortsätta ända upp till himlen och försöker samtidigt läsa på hyllkanter och bokryggar. En fördel med att vara bara femton centimeter hög (sittandes upprätt, exklusive knorr) är att man lätt är osynlig i människovärlden och därför får titta ostört, men en nackdelen är samtidigt att det är mycket svårt att komma åt titlar högt upp.

Gysa hinner redan börja oroa sig för svajande stegar och barska bibliotekarier, men han har tur: mitt framför trynet uppenbarar sig en stor dammig bok med titeln "Vampyrer och andra spetstandade monster". Han kikar sig förstulet omkring och släpar sedan mödosamt boken med sig till ett ledigt bord och börjar bläddra. Sidorna är gulnade och dammiga och Gysa får koncentrera sig för att inte börja nysa. I tre hela timmar sitter han och läser om soluppgångar och träpålar genom hjärtan och tittar på etsade illustrationer av vitlök i genomskärning. Det är en helt ny värld som öppnar sig och när Gysa slutligen slår igen boken och ålar sig ner på golvet har hans vanligtvis blekrosa plysch övergått i en vagt grönskiftande nyans.