15

 – Men förresten, hörni, vart tog han dendär, vadheterhan, grisen vägen? Miffy tittar sig omkring. Var han inte alldeles just här?

– Gysa, heter han, säger Doris trött. Det vet du. Vi känner bara en gris. Vi har känt honom i hundramiljoner år, så du vet vad han heter.

– I vilket fall som helst, han den där vår gris som vi känner har nog rymt igen eller nåt, för han är åtminstone inte här längre. Jag slår vad om att han vilsnat sig någonstans idiotiskt. Som vanligt.

– Jo, han förrscvhann! Man schåg mescht bara hurr knorren ringla iväg, förklarar Ernst hjälpsamt.

– VA?! utbrister Doris. Försvann? Vad pratar du om? Spotta ut dedär dumma tänderna så man hör vad du säger? Vem försvann och ringlade iväg? Inte Gysa väl?

– Jo, svarar Ernst och spottar motvilligt ut världens roligaste löständer, precis just han! Han hade tydligen bråttomt nånstans för han försvann väldigt kvickt, för att vara en långsam gris...

Doris slår sig med tassen för pannan. Men så typiskt! Gysa kan förstås inte motstå möjligheten att skapa lite juldrama och få leka hjälte. Men vart i hela friden ska han nu då? Och varför? 

– Varför berättar ni inget för MEJ? Det är inte meningen att någon ska slingra iväg utan att berätta för mej först. Man ska FRÅGA först om man får rymma och så svarar jag NEJ, för jag orkar inte hålla på och söka alla hela tiden. Vad är det för fel med er? Elva månader om året sitter ni och gör precis INGENTING, men så fort det börjar bli jul så blir alla som galna och bara MÅSTE ränna runt i världen?! Är det friskt? Är det normalt? Hon spänner ögonen i Ernst och Miffy.

– Nåjo, nånej, men han är ju liksom en gris, så att det räknas liksom inte riktigt på samma sätt..., svarar Miffy sorglöst och sparkar runt lite i jordgubbsblasten för att se om det finns några kvarglömda bär. Hon tycker Doris är lite jobbig när hon blir sådär... stirrig och tjatig.

– Jag kan hjälpa dig att leta, inflikar Ernst. Hundar är hjälpsamma och vi är jättebra på att hitta folk. Vi är väldigt användbara djur, faktiskt. Det säger alla.

– Gör dom? undrar Miffy och ser för en gångs skull genuint förvånad ut. Jag har aldrig hört någon säga så?

– Har du? frågar hon Doris. Doris ruskar på huvudet.

Ernst ser sårad ut men säger ingenting utan drar bara ner sin mössa lite längre.

– Jag kan följa med och lysa, så att ni ser er gris bland alla buskar och annat skräp, piper rävflickan. Bara det att denhär lampan som jag fick lyser så väldigt dåligt och så vill jag gärna ha tillbaka mina tänder, för dom är mina, faktiskt.

– På tal om tänderna, var har du riktigt fått tag i dom?, undrar Doris nyfiket och bara lite, lite strängt.

Rävflickan snappar kvickt åt sig sina tänder och blänger misstänksamt på Doris.

– Dom är mina! Jag har själv tjyvat dom av en konstig farbror...

Miffy ser beundrande och förtjust ut.

– Wow, säger hon. Vad jättemega-arg han, den där tandlösa farbrorn, måste vara när hans tänder liksom har vilsnat sig helt själva, alldeles utan honom.

De andra ser begrundande ut: Jo, så är det säkert. Vem skulle nu nånsin tro att ens tänder är ute och vilsnar sig på egen hand?

Det är helt enkelt bara mycket konstigt.